Om man vet att någon är döende så ska den få vara i ett eget rum. I rummet ska det finnas ett altare samt gudabilder uppsatta. När personen är i slutskedet och alldeles strax ska dö så ska en brahmin (präst) läsa ur de heliga skrifterna och ära Gud genom Kirtan. Kirtan är en sorts sång. Om personen dör i en olycka så kan man såklart inte göra detta. 

När personen har dött så ska han/hon tvättas av sjukhuspersonalen samtidigt som brahmin läser utvalda delar av Bhagavad-Gita (en sorts diktbok skriven på sanskrit). Personen ska vara vänd mot öster under hela tiden man tvättar och den som utför tvättningen bör vara av samma kön som den döde.

 

Inom andra länder så skulle man kanske ha gjort en obduktion nu. En göra en obduktion betyder att man undersöker liket. Hinduerna däremot tycker inte att man ska göra ingrepp i kroppen efter någons död, de tillåter endast obduktion om det är absolut nödvändigt. Det är dock tillåtet att göra en obduktion om det har skett ett självmord. 

 

Nu gör man istället en så kallad svepning. Då ska en familjemedlem av samma kön som den döde klä liket i en svepning av vit bomull. Efter det så täcks den döde av ett bomullstyg som är dekorerat med Guds namn, ett så kallat Chadder. Även under hela denna ceremoni så läser en brahmin ur Bhagavad-Gita. 

 

Nu måste man välja vilket sätt som liket ska begravas på. Det ena (och vanligaste) sättet är att man kremerar kroppen (bränner den till aska) och det andra sättet är att man jordbegraver kroppen. Dock så är det nästan bara män man betraktar som heliga som jordbegravs. Den främsta anledningen till att man föredrar kremering är att själen - atman - befrias fortare från kroppen genom kremering än genom en jordbegravning. Eftersom att jordbegravning är så ovanligt så tänkte jag inte gå vidare in på det utan jag tänkte istället berätta vad som händer efter en kremering. 

 

Innan kremeringen så brukar en brahmin eller den dödes äldste bror göra olika förberedelser, bland annat så lägger de sandelträ på kroppen. Under tiden som den döde kremeras så brukar det samlas några sörjande som vill vara i närheten när kremeringen pågår. De brukar även under denna ceremoni ära Gud genom Kirtan. En brahmin brukar även läsa ur "Brahamn samhita".

 

Efter kremeringen så hålls en minnesstund. Den kan hållas i antingen ett hindutempel, krematorietemplet, den dödes hem eller någon närståendes hem. Man ska vara vid ett altare som bör ha hinduiska dekorationer, såsom t.ex. religösa symboler. Vid ceremonin så läser man texter ur de hinduiska kanon (olika heliga skrifter) samt så håller antingen den äldsta brodern eller brahmin ett kort tal. 

 

Efter minnesstunden så är det dags att sprida den dödes aska. Askan ska helst spridas i en flod eller i annat rinnande vatten. En väldigt populär flod att sprida askan i är floden Ganges. 

  Ganges ligger i staden Benares och är hinduernas heligaste flod. Ganga är enligt hinduisk mytologi Ganges skyddsgudinna och det sägs att vattnet renar en från ens synder. Många vallfärdar därför till floden för att kunna bada i den. Det sägs också att om man sprider sin aska i floden så slipper man återfödas och får direkt förenas med Brahman. Det är något som varje hindu vill uppnå, att slippa återförenas. För att göra det så måste man göra goda handligar och uppnå tillräckligt hög karma. 

 

Om man inte vill sprida askan i en flod så kan man sätta den i en urngrav. 

 

 

Det finns även ett annat sätt att göra en begravning på. Då gör man samma procedur fram till Svepningen, sedan blir det annorlunda. Istället för att kremera den döde så tar man med den till Ganges och bränner den på bål vid stranden. Efter det så sprider man askan ut i vattnet. Förr så var det väldigt vanligt att änkor lät bränna sig själva på bålen tillsammans med sin döde man. Nu för tiden är det olagligt men inbland förekommer det fortfarande i mindre byar. 

    De fattiga som inte har råd att bränna den döde på bål skjuter istället bara ut den svepta kroppen i floden. Där angrips den av asätande fåglar eller löses upp själv.